RSS Flöde

Ananascurd – fräscht och lite annorlunda

Postat den
Ananascurd

Med barnens egenplockade björnbär.

Passar perfekt i en fruktpaj, som fyllning i en tårta, eller varför inte till lite fruktsallad?

Jag toppade en paj med barnens björnbärsskörd, och det blev verkligen toppen! Recept på pajskal som även blir bra glutenfritt hittar du här.

Det bästa med den här curden är att den är helt glutenfri, och är lätt att göra mjölkfri.

Man behöver: 

  • 3 äggulor
  • 80 g socker
  • 25 g maizena
  • 1, 75 dl ananasjuice (helst osötad, ta den från ananasburken)
  • 3-4 skivor ananas på burk, helst osötad.
  • 25 g smör eller margarin

Gör så här:

  • Mixa ananasringarna till ett mos.
  • Smält smöret försiktigt i en liten kastrull.
  • Häll sedan i juicen och låt det just koka upp.
  • Under tiden så rör socker och äggulor i en annan kastrull.
  • Sikta i maizenan i äggröran, lite i taget.
  • Rör ner den mixade ananasen.
  • Häll den heta vätskan försiktigt i äggröran, lite i taget, under omrörning. Använd gärna en ballongvisp.
  • Värm upp hela röran på medelvärme. Rör hela tiden.
  • Sänk värmen när det börjar tjockna. Låt det sjuda lite lite under omrörning.
  • Häll upp i en skål och låt det svalna.

Nu är curden klar för små stordåd i köket!

PS: Man kan byta ut ananasen mot 1,75 dl mjölk och 0,25 dl grädde. Ha då i lite vaniljsocker, så blir det en god vaniljkräm.

PS 2: Jag gräddade pajskal och curd i 35 minuter i 180 grader, och när det svalnat öste jag på med bären.

Vaniljkräm

Vaniljkräm

Tarta de Santiago – spansk kladdkaka med mandel

Postat den
Min hembakta...

Min hembakta…

Kladdig, nästan lite seg, gluten- och mjölkfri, med lite tuggmotstånd. En absolut favorit hemma hos oss!

Tarta de Santiago är ett spanskt litet mästerverk. Kakan kommer från Galicien i nordvästra Spanien, ovanför Portugal. Här ligger staden Santiago de Compostela, där man anser att Aposteln (Sankt) Jakob ligger begravd. Kakan, och staden, har fått hans spanska namn.

Små santiagokakor i ett skyltfönster

Små santiagokakor i ett skyltfönster

En gång i tiden var detta en lyx som var få förunnat, idag är jag glad att den är så lättbakad att man kan sno ihop den lite när som helst.

Man behöver:

  • 150 g skalade mandlar
  • 150 g socker
  • 3 ägg (mellan eller små)
  • 0,5 tsk kanel (knappt)
  • Rivet skal av en halv citron
  • Lite smör/margarin att smörja formen med

Gör så här:

  • Sätt på ugnen på 180 grader, och rosta mandlarna lätt på en plåt medan ugnen blir varm.
  • Låt mandeln svalna och mixa den sedan till mjöl. Låt gärna en del av mjölet vara lite grovt, så det blir lite tuggmotsånd.
  • Vispa ägg och socker tills det nästan blir vitt och pösigt. Alltså: inte för länge, det ska knappt börja ljusna. En del tycker att man knappt ska vispa alls.
  • Blanda mandel, citronskal och kanel i en bunke, och vänd sedan ner det i äggsmeten. Blanda ordentligt, men inte överdrivet mycket.
  • Häll i en smörad 26 cm form och grädda i 15-20 minuter. Testa med en sticka. Stickan ska vara utan smet, men inte helt snustorr.

Vill man nu vara lite extra snitsig så bildgooglar man fram ett Cruz de Santiago, skrivet ut det och klipper längs konturerna. Lägg korset på den svala kakan och pudra generöst med florsocker. Ta försiktigt bort papperskorset, och: hepp, så snyggt!

På en restaurang i Vigo

På en restaurang i Vigo

Tips och tricks:

  • Ta inte för stora ägg, det blir lite för mycket vätska i smeten då. Välj helst medelstora ägg.
  • Vispa inte för mycket, det blir alldeles för luftigt och inte alls så kladdigt då.
  • Ta en stor form, 26 cm. Tar du en mindre blir kakan för hög och gräddas inte jämt.
  • Ta det försiktigt med kanelen och citronskalet. Smakerna ska absolut inte ta över kakan, utan bara förhöja mandeln.
  • Man kan hoppa över att rosta mandeln, men det blir liksom lite lite bättre om den är rostad.
I ett gathörn i Santiago de Compostela

I ett gathörn i Santiago de Compostela

Ibland kan man se Tarta de Santiago med ett tunt pajskal. Så fick vi den serverad på ett fik i just Santiago de Compostela. Men de flesta recept är utan. Vilket ju passar förträffligt för oss som äter glutenfritt.

Nästan helt uppäten, med tunt pajskal

Nästan helt uppäten, med tunt pajskal

Matmuffins med zucchini och pancetta

Postat den

Matmuffins 1

Jag har upptäckt matmuffins. Himla praktiskt, faktiskt. Det är ju oerhört bekvämt att ha på till exempel en buffet, färdiga i portionsstorlek. De här hade en strykande åtgång sist jag hade kalas. Och de är toppen som matsäck också. Och bäst av allt: de är inte ett dugg svåra.

Innan ni får receptet så vill jag bara säga att det här inlägget är ännu ett samarbete med Helena på den sicilianska citronodlingen. Temat för denna gången är zucchini, och hon bjuder på en superhärlig risotto. Kolla gärna in det receptet, och hennes mysiga blogg!

Men nu: åter till matmuffinsen.

Till 12 muffins behövs: 

  • 200 g riven zucchini
  • 150 g pancetta skuret i småkuber
  • 3 ägg
  • 200 g mjöl
  • 1 dl mjölk
  • 50 g riven parmesanost
  • 1 tsk bakpulver
  • 100 g olja
  • lite finhackad gräslök

Gör så här:

  • Tvätta och riv zucchinin grovt.
  • Fräs pancettan tills den får färg.
  • Vispa äggen (med eller utan elvisp), och häll i oljan och mjölken.
  • Blanda mjöl och bakpulver, och blanda väl med ägg- och mjölksmeten.
  • Tillsätt resten av ingredienterna och peppra lite. Man brukar inte behöva salta, eftersom pancettan och osten är salta i sig. Men smaka av lite försiktigt för säkerhets skull.
  • Häll smeten i en spritspåse (eller ta en fryspåse och klipp bort ena hörnet) och spritsa smeten i stadiga muffinsformar (helst ska de stå i en muffinsplåt).
  • Gräda i 180 grader (varmluft) i ca 20-25 minuter.

Avnjut i sällskap med goda vänner!

Kompakta små godingar.

Kompakta små godingar.

Den här gången bakade jag inte glutenfritt, men jag är säker på att man kan byta ut mjölet rakt av mot glutenfri mix.

Porchetta – italiensk helstekt spädgris

Postat den

Porchetta 1

Jag har fått det unika privilegiet att följa med bakom kulisserna och se hur porchetta tillagas på traditionellt vis, i en ugn som praktiskt taget har varit igång i 700 år. Det här är mathantverk när det är som bäst!

Väldigt antik ugn

Väldigt antik ugn

Porchetta betyder helt enkelt liten gris. Man vet inte riktigt varifrån ursprunget kommer, en del säger etruskerna i norra Lazio, andra säger från Umbrien. Mest känt för sin porchetta är Ariccia i området söder om Rom som kallas Castelli Romani. Det som är säkert är att porchetta tillverkas och äts i centrala Italien, främst Lazio och Umbrien.

Sisto inspekterar sin gris.

Sisto inspekterar sin gris.

Den här porchettan kommer ifrån Bracciano i norra Lazio och är den godaste jag någonsin ätit. Annan porchetta har varit kyld (det känns) och har sedan stigit till rumstemperatur. Den här porchettan, den har istället just svalnat. Skillnaden går inte att beskriva, den måste smakas. Fettet är mjukt och mjällt, och köttet är saftigt och mjukt.

Industriproduceradporchetta putsas inte för hand...

Industriproducerad putsas inte för hand…

Receptet är enkelt: urbenad spädgris på 60-70 kg, salt, peppar, vitlök och vild fänkål. Själva ”vippan” på fänkålen, som dill ungefär.

Enklare än så är det inte.

Svårare än så är det inte.

I andra delar av landet fyller man sin porchetta med rosmarin, som tex i Ariccia. Man kan även lägga i lever och mjälten, men det ger gärna köttet en lätt besk smak, som inte går hem hos alla.

Salt och peppar masseras in i köttet.

Salt och peppar masseras in i köttet.

Sen ska porchettan stekas långsamt i ugn. Nuförtiden används oftast en elektrisk ugn, den är lättare att rengöra och framförallt lättare att använda.

Vitlök och fänkål ska in i alla skrymslen.

Vitlök och fänkål ska in i alla skrymslen.

Men Braccianos porchetta görs i en antik vedeldad ugn som alltså är minst 700 år gammal. Den byggdes i det som idag är några av de absolut äldsta delarna av staden och har tillhört kyrkan ända fram tills för bara något decennium sedan när familjen som äger den nu köpte den.

Sen ska porchettan sys ihop.

Sen ska porchettan sys ihop.

Sisto, ägaren, berättade för mig att man måste känna sin ugn ordentligt. Temperaturen beror ju på veden, årstiden och sättet att elda. Ingen termometer finns det heller.

Klar att stekas.

Klar att stekas.

När ugnen är tillräckligt varm, sisådär 350 grader, är det dags att börja. Är glöden för het, tas den ur ugnen, annars sprids den ut mot kanterna så den slocknar utan att bränna svålen.

Ugnen förbereds.

Ugnen förbereds.

Sen rullas porchettan in, och ett tråg med vatten ställs in under, så att fettet inte ska ta eld eller osa och förstöra smaken.

Skjuts in i ugnen!

Skjuts in i ugnen!

Sist, men inte minst läggs ett lager vått, tjockt papper över för att skydda svålen. Svålen är nämligen det som gör en bra porchetta fantastisk. Den ska vara knaprig på ytan och nästan smälta på undersidan. Men den får inte vara bränd!

Först ska svålen bli lite knaprig.

Först ska svålen bli lite knaprig.

Nu är det viktigt att inte öppna ugnen mer än absolut nödvändigt. Temperaturen sjunker snabbt om luckan är öppen.

Sen ska pappret på.

Sen ska pappret på.

Efter sisådär lite drygt 8 timmar är den klar att tas ut ur ugnen, svalna och sedan njutas samma dag.

På plats i La Fraschetta.

På plats i La Fraschetta.

Den vedeldade ugnen ger en annan smak än den elektriska. Den vedeldade ugnen, murad med tegel, drar åt sig fukten från porchettan och koncentrerar smakerna på ett helt annat sätt än vad en elektrisk ugn någonsin kan göra. En porchetta från en vedeldad ugn tappar upp till 40% av sin vikt, det gör inte den från en elektrisk ugn. Återigen: man känner skillnad i smaken. Den traditionellt tillagade spelar i en helt annan liga.

Dags att skära upp!

Dags att skära upp!

Den här porchettan kan man köpa i La Fraschetta La Moretta som ligger nedanför slottet, just där vägen ner mot sjön börjar. Det är sonen i familjen, Giacomo, som sköter den. En fraschetta är en typisk romersk inrättning, där man äter just kallskuret och porchetta, dricker lokalt vin följt med lite ost och kanske någon oliv. Jag älskar det där stället. Litet, charmigt, och galet god porchetta. 

Giacomo säljer nästan en hel porchetta en bra dag.

Giacomo säljer nästan en hel porchetta en bra dag.

Nu undrar ju läsaren av ordning om man verkligen äter huvudet på grisen. Här är ju huvudet kvar. Jo, det är kvar till bröllop och ceremonier där det ska vara lite mer effektfullt. Annars gör man coppa av huvudet, en sorts sylta. Det gör givetvis Sisto också, och kan köpas i samma fraschetta tillsammans med grisfötterna.

Tack Sisto och Giacomo för att jag fick komma och titta, lyssna och fota! Grazie mille, di cuore!

Kapris

Postat den

Kapris 8

Jag tycker att kaprisblomman är vansinnigt vacker. Hade jag vetat hur den såg ut när jag gifte mig hade jag försökt få sådana i min brudbuket. Klart originellt…

Kaprisen blommar för fullt på slottet här hos oss, och jag njuter i fulla drag.

Kapris 5

Det här inlägget samskriver jag med min bloggkollega Helena som bor på Sicilien. Vi tycker båda att bloggar på svenska ibland är lite individualistiska och inte riktigt interagerar med andra. Trist tycker vi, och det vill vi försöka ändra på lite. Så vi samskriver båda om kapris, jag om själva plantan och hon bjuder på ett härligt recept. Gå gärna in på hennes blogg, hon har en massa trevlig mat, och så får man en inblick i hennes vardag med två busiga tvillingar i en liten stad vid Messinasundet.

Flinka fingrar rensar nyplockad kapris

Flinka fingrar rensar nyplockad kapris

Men nu åter till kaprisen. Det man äter är faktiskt kaprisblommans knopp. Den rensar man och lägger i salt. Mina svägerskor brukar plocka och lägga in varje år.

De har lite olika form, knopparna.

De har lite olika form, knopparna.

Den större salladskaprisen är kaprisfrukten, så man får inte ta alla knopparna…

Kaprisfrukt

Kaprisfrukt

Min kompis från Messina hävdar att den bästa kaprisen kommer från de eoliska öarna strax norr om Sicilien. Lipari är tydligen extra bra för kapris. Annars är Pantelleria, mellan Sicilien och Tunisien en typisk kaprisort. Torrt, sol och mycket kalksten att växa i.

Kapris 6

Vill ni laga något nytt med kapris, så kika in hos Helena, hon har ett bra förslag…

Jag lånar ut min blogg idag

Postat den

Det var inte något svårt beslut, faktiskt. Jag hoppas att jag har tekniken med mig bara.

Om det mot förmodan inte syns som det ska, så är det en länk till Barncancerfondens hemsida. Gå gärna dit.

https://www.givehope.se/hse/XuYmdnO0

Myntasaft – sciroppo alla menta

Postat den

Mynta 1

Himmel så gott! Fräscht och svalkande i sommarvärmen.

Mynta är ett ogräs. Det växer som tusan och sprider sig överallt. Men det är ett gott ogräs.

Jag gillar inte att slänga bort prima vara, så nu när jag ansade i min egen rabatt gjorde jag saft på det jag rensade bort. Resultatet blev toppen!

Det kan vara lite i mäktigaste laget att dricka som det är, men är jättegott som drinkbas, eller varför  inte blandat med lite selzervatten, ungefär som de gör i Catania på Sicilien. Där flockas folk kring dryckeskioskerna och dricker bubblande saft heta sommarkvällar.

De foton jag sett av myntasaft har alla visat en klargrön vätska. Min oxiderade direkt och blev brun. Men den smakar mynta så det står härliga till.

Grundreceptet är busenkelt:

  • 1 del myntablad
  • 10 delar socker
  • 10 delar vatten.
  • Lite rivet skal från en citron

Jag hade 50 g myntablad och tog således 500g vatten och 500 g socker. Och rivet skal från en halv citron.

  • Mixa myntan med hälften av sockret.
  • Koka upp resten av sockret med vattnet.
  • Ta av sockerlagen från värmen och häll i myntamixen och citronskalet i kastrullen.
  • Täck over och låt det svalna. Nu ska det stå i minst tre timmar. Jag lät det stå över natten.
  • Sila i silduk. Jag har ingen, så jag tog en ren nylonstrumpa.

Häll upp i en nydiskad, steril flaska.

Mynta 2

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 228 andra följare

%d bloggare gillar detta: